Bravas

Ja, så är man där då. I den andra puberteten. Jag läste om hur det skulle bli i Amalia för ett antal år sen och de beskrev det som att man skulle gå in i en andra pubertet med allt vad det innebär. Löjligt tänkte jag, så där fjollig är inte jag. Var inte jag då, men till min fasa, är jag nu. Klädbytarnoja, glor i spegeln efter skägg, finnar, rynkor, påsar, veck, häng. Tränar på söta miner. Testar olika frisyrer. Förfasar mig över mina avbitna naglar, oroar mig för att jag ska lukta svett eller ha dålig andedräkt. Är det här verkligen jag????

Helt plötsligt verkar jag ha kommit på varför man ska ha en man också - för att man behöver en!

Sen har jag kommit på att det faktiskt inte är sådär panikmåsteha just honom och det är det potentiella bilköpets förtjänst. Så här var det: Jag har lärt känna ett äldre par (jätteskojiga människor) som ville sälja sin bil. En Toyota (bästa märket) 99, har bara gått 8000mil, en ägare, stått i garage, alla papper, sommar och vinterdäck på fälg, CD-spelare, centrallås, servo, 40000 (viss prutmån). Ett unikt tillfälle. Jag var och provkörde bilen i måndags och tyckte inte alls om den. Verkade som att stötdämparna var slut, kopplingen tog för högt, skrapljud som antagligen tydde på att hela bromstjosan måste bytas snart. Och det var inget svårt alls att tänka sig att:  nä, det kommer andra lägen. Och så kan man faktiskt tänka om de här karlarna man ska dejta. Det finns ju hur många som helst. Jag gjorde en sökning på män 40-50 i uppsala och fick 185 svar ungefär! Bara att välja och vraka.

Och det har man nog lärt sig (hoppas jag) att om karln verkar ointresserad, ja då passar det väl inte helt enkelt, den enda kvalitet jag är intresserad av hos en man är hur han får mig att känna mig. För det är väl det jag ska ha honom till, det jag vill, bli sedd...