Bravas

ensam är stark

det är den där tendensen
att tro att skulden är min
att ge dem rätt
de som dömer mig

ärret försvinner inte

de bekräftade kan aldrig
kommer aldrig
att bekräfta mej
kan ju inte

gemenskapens pris

och vi som kunde förstå
ser och går
det gör för ont
för ont

att stanna där


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

varje gång
man trodde på det goda
kom det onda

inifrån eller utifrån
tar det aldrig slut